for the windows in paradise - sufjan stevens

ibland får man bara känslan av att man måste skriva av sig någonstans, och bloggen är alltid det första jag tänker på. det känns på ett sätt som om den enda jag skriver för är mig själv, för att få ur mig saker som jag känner,tänker och funderar över, och på ett annat sätt känns det som om jag skriver till dom som läser. men jag tror inte så många gör det. eller jag hoppas inte. för på något sätt är det som det jag skriver är små hemligheter ibland, men det är inte det. för det jag skriver har jag redan pratat om, nästan tjatat ut, och ändå känns det som det finns så många ord kvar att säga men ändå inga alls. det är en konstig känsla. att vilja säga så mycket saker som man tjatat ut men ändå känns nya att säga ändå. och ibland när det känns som att ingen orkar lyssna längre så skriver jag det här. kanske är det samma saker som skrivs hela tiden, om hur du förstört mig (för det har du faktiskt gjort), eller hur jobbigt det är att det är så många saker som påminner mig om dig. eller att jag älskar att somna på örngottet med elefanter som jag fick av dig men fortfarande så otroligt jobbigt. det är ett sätt för mig att komma över dig, bearbeta allt det onda, allt som gör ont i mig. men det känns som om jag har fastnat. vet inte hur länge jag mått såhär. jag kan inte påstå att jag mår såhär dålig/konstigt jämt. men det är mest då jag är ensam. det märks ingenting då jag har folk runtomkring mig. jag vill inte att det ska märkas. men dom vet att jag inte mår hundra procent. och det är skönt. att dom vet. jag slipper komma med ursäkter. det är okej. men jag börjar tröttna på det här nu.

det var fem månader och en dag sen jag senast hörde din röst.
det var fem månader och nio dagar sen vi gjorde slut
det var fem månader och fjorton dagar sen senaste gången jag somnade bredvid dig
det var fem månader och femton dagar sen jag träffade dig
det var fem månader och femton dagar sen jag kysste dig
det var åtta månader och fjorton dagar sen vi blev tillsammans
det var nio månader och fyra dagar sen vi kysstes första gången.



det här är inte okej. inte okej någonstans.


Kommentarer
Postat av: jules

kärlek är skit, vem försöker vi lura.



upp med hakan

2009-05-20 @ 15:54:20
Postat av: Sara

jag gillar inte att du pratar om honom, detta är pga att jag vet att du mår bättre av att inte tänka på han. men du får aldrig aldrig aldrig känna

att jag inte orkar lyssna på det längre. jag lyssnar när du vill prata av dig, om vad som helst, när som helst. våga inte tro någe annat! <3

Postat av: Lisa

håller med, kärlek är skit.

2009-05-25 @ 14:29:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback