du kanske tror att du aldrig är i mina tankar längre, att jag inte associerar nånting till dig längre, att jag har glömt hur vi var. eller så tror du att jag är helt förstörd och bara ligger hemma och gråter, och önskar att du var min igen, att jag fick pussa dig hur mycket jag ville och bara lägga mig alldeles för nära och känna hur ditt hjärta slog. i vilket av fallen tycker jag att det minsta du kan göra är att prata med mig, reda ut allting. hur kunde det bli så fel? det är frågan jag ställer mig varje dag, ja nästan varje timme. så mycket tänker jag på dig. kanske lika mycket saker associerar jag till dig. det gör lika ont i hjärtat varje gång. kom tillbaka, det skulle inte sluta såhär